Orkar inte..
Jag orkar inte låtsas som att allt är okej längre. Orkar inte le och göra saker när jag helst av allt vill gömma mig under täcket och gråta. Jag vill inte minnas det som var, men jag vill heller inte glömma det. Jag vet att det är omöjligt, jag vet att det inte går. Jag inbillar mig att du undviker mig, tycker att jag är dryg och jobbig. Inbillar mig att du helst av allt skulle vilja att jag aldrig hade existerat i ditt liv. Inbillar mig att du tycker att allt som en gång handlade om oss bara är något strunt som du har förträngt. Inbillar mig att om något år har du glömt bort vad jag heter, vem jag är, vem jag var. Vilka VI var..
Jag trodde inte att det skulle bli lätt, men jag jag trodde kanske inte heller att det skulle bli såhär svårt. Det har liksom ändå gått ett halvår. På sådan pass långtid borde människan kunna vänja sig, glömma, förtränga. Varför minns jag då allt lika tydligt som om det vore igår? Varför är du den första jag tänker på när jag vaknar? Varför känns det som att jag aldrig kommer kunna ge någon annan det jag en gång gav dig? Hur ska jag kunna uppskatta, älska någon när du fortfarande finns kvar? Hur ska jag kunna träffa någon och känna att jag älskar denna fullt ut? Jag kommer ändå alltid vara beredd att bryta upp med personen om du skulle återvända. Jag skulle alltid vara redo att släppa allt för din skull.
Det går bara inte.. Det är inte möjligt. Man ska aldrig säga aldrig. Jag vet. Tyvärr så är detta ett undantag.
Jag fattar inte ens att jag skriver det här, HÄR till på köpet. Kanske hoppas jag att just du läser detta. Att du förstår att jag tänker på dig varje dag, att jag är beredd att göra vad som helst för att få det att funka. För visst var det något speciellt?.... Jag trodde att jag hade varit kär innan, jag trodde att jag hade älskat någon. När jag träffade dig, föll allt på plats. Jag hade aldrig varit kär innan, (sorry ex's)... Men nu var jag det.
Förlåt för detta otroligt beklagande och "ÅhDetÄrSåSyndOmMig" inlägget.. Jag var bara tvungen..
Jag och broder, julafton 2007. The time of my life.
Jag trodde inte att det skulle bli lätt, men jag jag trodde kanske inte heller att det skulle bli såhär svårt. Det har liksom ändå gått ett halvår. På sådan pass långtid borde människan kunna vänja sig, glömma, förtränga. Varför minns jag då allt lika tydligt som om det vore igår? Varför är du den första jag tänker på när jag vaknar? Varför känns det som att jag aldrig kommer kunna ge någon annan det jag en gång gav dig? Hur ska jag kunna uppskatta, älska någon när du fortfarande finns kvar? Hur ska jag kunna träffa någon och känna att jag älskar denna fullt ut? Jag kommer ändå alltid vara beredd att bryta upp med personen om du skulle återvända. Jag skulle alltid vara redo att släppa allt för din skull.
Det går bara inte.. Det är inte möjligt. Man ska aldrig säga aldrig. Jag vet. Tyvärr så är detta ett undantag.
Jag fattar inte ens att jag skriver det här, HÄR till på köpet. Kanske hoppas jag att just du läser detta. Att du förstår att jag tänker på dig varje dag, att jag är beredd att göra vad som helst för att få det att funka. För visst var det något speciellt?.... Jag trodde att jag hade varit kär innan, jag trodde att jag hade älskat någon. När jag träffade dig, föll allt på plats. Jag hade aldrig varit kär innan, (sorry ex's)... Men nu var jag det.
Förlåt för detta otroligt beklagande och "ÅhDetÄrSåSyndOmMig" inlägget.. Jag var bara tvungen..
Jag och broder, julafton 2007. The time of my life.
Kommentarer
Trackback
