Idag orkade jag pallra mig till skolan trots den stänida förkylningen och känslan av att vara klen och sjuk, men jag klarade mig genom dagen vilket jag är mycket stolt över nu när jag sitter här och skriver. Dock var dagen inte smärtfri. Bortsett från allt som har med förkylning, ledvärk och feberkänsla så dök det upp en hel del andra saker idag också. Saker som legat och ruvat på ytan som nu bubblar upp och tar form. Ärligt talat så vet jag faktiskt inte vad jag ska skriva om den saken. Allt känns så förvirrat och knasigt. Jag är besviken arg och samtidigt förstående. Just nu skulle jag bara vilja ha Johannes här och lämna allt tjafs åt sidan och bara krama mig genom hela dagarna..

Efter skolan idag så tog jag mig en prommis runt vågen och genom stan sedan avlsutade jag min runda på kyrkogården. Var så himla skönt att bara gå gå och gå. Att rensa huvudet, det hinner ju bli så mörkt när man kommer hem från skolan så man hinner aldrig ta sig tid till att gå ut. Så det var verkligen behövligt. Stannade till vid farfars, Veronicas och Angelicas grav också. Usch vad hemskt det känns att säga så, deras "grav". Det är inte ofta jag går dit. Idag tog jag själv intiativet till att göra det. Jag vet inte hur jag ska förklara det för hur mycket jag än vet och blir övertygad om att dom faktiskt ligger där under jorden så fattar jag det aldrig. Dom finns liksom inte där, inte där under. Dom finns ju i min närvaro precis som förr bara det att jag inte kan se dom. Inte under backen i den kalla fuktiga jorden. I februari blir det fem år sedan Veronica gick bort. Fem år.. Efter en lång tid brukar man oftast glömma hur folk ser ut i detalj eller hur som låter när dom pratar. Veronicas skratt kan jag spela upp precis när jag vill. Jag har hört det så många gånger så jag vet precis hur det brukade låta. När jag pker ner till skolan ibland så brukar jag slänga ett öga till andra sidan vägen på huset där hon bodde med sin mamma och pappa. Huset där jag Veronica Sara och Malin lekte. Där vi bytte sudden och busringde, drack oboy och sov över. Huset där vi pratade om vad vi skulle bli när vi blev stor, vad vi skulle jobba med och hur vi skulle se ut. Veronica hann aldrig uppleva sin tid här på jorden som vuxen, hon hann heller inte uppleva sin 13 års dag. Hon dog dagen innan. Just den tanken på allt hon inte hann uppleva svider nu när allt börjar hända här i livet. Detta år skulle hon ha fyllt 18 år kanske ha tagit körkort och gått på gymnasiet precis som alla vi andra.

Ärligt talat så skrämmer döden livet hur mig. Haha hur det lät "livet ur mig". Tanken på vad som finns efter livet, blir allting bara helt svart? Som om vi aldrig har funnits? Föds vi om på nytt eller går vi in till "ljuset" där vi träffar våra nära och kära? När jag kommer in i en sån där mörk period då sådana tankar bara finn i mitt huvud blir jag samtidigt arg som låter mig slösa bort livet på att tänka på det. Det kommer sen, för vi ska ju alla dö. Någon gång.

Nej fy vilket deppigt inlägg.

<3