Precis kommit hem från stan nu. Var in till sjukhuset och tog lite prover då mina leder har spökat lite till och från får se då vad proverna säger. Tur att jag får gå kvar på barnmottagningen även fast jag har fyllt 18. Dom är så gulliga och trevliga där! Söta nalleplåster får man också! Haha. Nu ska jag sitta och nöta lite one tree hill innan det är dax att fara ner igen och jobba några timmar.

Igår hade jag så fruktansvärt svårt att sova, ni vet den där konstiga känslan som man brukar få efter att man har kollat på någon läskig film, jag var ju inte rädd heller men jag bara kände att det var något. Sen föll allt på plats, herregud. Det var ju den 23:e! Fem år sedan Veronica gick bort och jag kom inte ihåg det förän "hon berättade för mig". Jag visste ju att det var den 23:e allt hände men jag hade bara ingen koll på att det var den 23:e just igår. I alla fall så var det fem år sedan hon gick bort igår. Fem år sedan, det är samtidigt så längesedan man samtidigt inte alls. Fem år är inte så mycket om man jämför med en livstid. Men när jag tänker tillbaka på den dagen, den 23:3 februari för fem år sedan. Då är det längesdan. Samtidigt känns det som igår då vi satt där måndagen efter i klassrummet. Vi gick i sexan och vi hade en präst på besök som berättade om hur begravningen skulle gå till och vad vi skulle sjunga för låtar. Alla grät, det var en sådan tung stämning i klassen. Till och med en främling skulle förstå vad som hade hänt. Så starkt var det. Vi gick igenom mycket tillsammans den klassen vi var då, idag hejar vi knappt på varandra längre. Även fast vi då flr fem år sedan var säkra på att vi alltid skulle hålla ihop som en grupp. Ha klassträffar och prata. Så blev det aldrig. Vi gick alla vidare från personerna vi var, vi valde nya vägar att gå och nu har vi skiljts åt helt.

Veronica var verkligen en tjej som skrattade mycket, inte ens tiden kan sudda ut mina minnen om hur hennes skratt lät. Hon var så tuff och stark.

Idag skulle hon ha fyllt 18 år. Jag åkte till kyrkogården med en ros efter jag varit på sjukan och när jag stod där så kunde jag inte låta bli att tänka på vad vi skulle ha hittat på idag om hon fortfarande var vid liv. Skulle hon ha varit frisk nu? Eller skulle hon fortfarande ha kämpat mot leukemin? Hur skulle hon se ut? Vad skulle hon gå för linje på gymnasiet? Vad skulle hon ha för drömmar?

Det var ingen lång stund jag stod där. Jag har så svårt för kyrkogårdar. Kan inte inse hur mycket jag än försöker och vet att dom faktiskt finns där under jorden. Jag ser det mer som att dom är borta en lång lång tid istället.
Bortresta.


En utav våra traditionella tjejkvällar. Veronica längst fram. Sara, Malin och jag.


24/2-09


Omplåstrad.