Tänk om..

..Allt inte skulle vara precis som vanligt.

Inatt drömde jag om Veronica och precis som alla andra gånger känns drömmarna så himla verkliga, som om man verkligen pratar med henne. Johanna var också med, vi träffade henne utanför hennes hus där hon bodde. Det var en ny familj som skulle flytta in och de höll på att rusta upp huset och där utanför stod Veronica. Jag blev chockad och paff och började prata med henne, frågade vad hon gjorde och hur hon mådde och allt sånt där, hon sa att hon gick i en skola långt härifrån och att hon trivdes jätte bra! Jag sa till Johanna då som stod bredvid mig att "Visst känns det verkligt? Visst känns det verkligen som om hon vore här?". Ibland så brukar jag faktiskt tro att det är så, att man verkligen har pratat med dem (dem= släktingar/vänner som har dött som besöker en i drömmar). Allt kändes så himla självklart och verkligt hela tiden..

Skulle egentligen ha jobbat idag fyra timmar, men när jag kom dit så visade det sig att det inte behövdes, de hade misstagit sig om att en tjej hade slutat fast det inte var så, så jag fick åka hem igen. Skönt faktiskt, det gjorde ingenting för nu hinner jag göra allt jag ska göra idag utan att utesluta saker eller stressa mig fram. Så istället för att åka hem direkt åkte jag till kyrkogården. När man har drömt en sådan där dröm är det omöjligt att låta bli att åka dit.

..När jag väl kom dit gjorde jag något jag aldrig någonsin har gjort tidigare, istället för att bara stå och titta på graven och sedan gå så satte jag mig ner vid den och satt där i kanske en kvart. (Det är verkligen inte jag att sätta mig ned framför en grav, det är ju det jag fruktar mest. Att verkligen sitta ner och ta in och förstå att det faktiskt ligger en människa där under jorden som man känner ller har känt). Men nu gjorde jag det, och gud vad skönt det kändes! hade inte solen legat och stekt på så hade jag kunnat sitta där hela dagen kändes det som..






.När jag ändå befann mig på kyrkogården så gick jag omkring lite och kikade. En gravplats som verkligen berör är denna:

Tänk att inte kunna skrika på hjälp?



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0