..jag borde ha insett att du, inte längre finns kvar.

Jag funderar på vad det är egentligen som jag skräms av hos dig. Vad är det som gör att jag inte vågar titta på våra bilder, där vi ler, busar, kysser varandra? Jag tittar aldrig på dem, men jag vill heller inte radera dem. Vad är det för mening? Jag tittar inte på dem, för jag vet att jag kommer att gå under om jag gör det. Jag kommer falla tillbaka långt in tunneln av mörker och inget ljus. det har snart gått ett år. Ett helt år utan dig. Jag borde ha glömt dig nu, kanske inte glömt men i alla fall lämnat dig bakom mig. Jag borde ha tänkt på någon annan vid det här laget. Vad är det som gör att du ständigt etsar dig fast i mitt huvud? varför släpper jag dig inte? Varför får jag alltid en stor sten i magen och en instinkt av att vilja fly då jag inbillar mig att jag ser dig på stan? Varför undviker jag att skriva ditt namn i olika sammhang? Jag vet att jag borde låta det dåliga/negativa väga över allt gott. Varför ser jag då bara de underbara stunderna då jag tänker tillbaks?

Även om det kommer kännas svårt så kommer jag bli tvungen att räkna dig som "en i raden" och lämna dig bakom mig. Du kommer bli historia, och jag måste låta dig gå.


Som att stå på relingen, hålla hårt i det dyrbara/älskvärda föremålet i handen.
Krama det hårt en sista gång.
Ta ett djupt andetag.
Sträcka ut handen.
Öppna den.
Låta det falla
Långt ner
På djupaste botten
Borta.